Jag och celia var mitt uppe i polerandet av Sokrates när vi insåg att vaselinburken vi tänkt använda på hans hovar inte gick att öppna. Vi tänkte som alla andra att allt går med vilja, våld och vaselin så därför dunkade vi in vaselinburken i väggen i hopp om att den skulle öppnas. Funkade ej. Då tog vi till hårdhandskarna. Tottes järnhammare på fem kilo, den skulle minsann få upp det satans vaselinet. Celia höll och jag slog, måste medge att jag kände en svag doft av oro susa förbi. Men inte ens mitt våldsamma slag kunde få vaselinen att öppna sig. Istället blev burken ihopbankad till en liten boll, aldrig mer kommer den gå att öppna. Så vi gjorde det bästa av situationen och gick och började kasta Gris med vaselinet. Tills vi kom på att vi var mitt uppe i borstandet av Sokrates, vi hade i våran iver lagt dövörat till och inte hört hans uttråkade hovskrapningar så han var inte så jätteglad på oss när vi kom tillbaka.